Kart är en karaktär som jag (Danfun Daniel) kom på tillsammans med en kompis ca 1996. Kart förekom för första gången i en sketch som vi filmade in, det var jag som spelade en kille som fick flera batongslag i huvudet så han tuggade fradga. Det var alltså första gången namnet Kart användes, men själva Kart-karaktären var då inte utvecklad alls. Först var Kart med i en massa filmer och sketcher jag och vänner gjorde. Kart bodde på ett bibliotek och var bibliotikarie (!), alltså en jävla skillnad från hur det ligger till idag när han bor på hjälp-hem.

Det finns även en uppsjö med berättelser skrivna och inpratade av Danfun och Co. som är våldsamma och sjuka, där Kart mördar och våldtar en massa människor bland annat. Dessa berättelser kan inte och ska inte publiceras på den här hemsidan, men vissa närstående har fått höra dom. Den sista Kart-filmen gjordes ’99 och det lär inte komma fler, Kart gör sig bättre i skriven form och så långt bort från bioduken man kan komma.

Kortfattat och rakt på sak.
Ni kanske har läst ”fin” litteratur någon gång, med långa beskrivande meningar och förklarande text så långt ögat når? I en ”vanlig” berättelse skulle det kanske stå: Maud torkade försiktigt av en tår från Karts kind med sin lena parfymdoftande hand. – Tillsammans så klarar vi det, sa hon och blablabla

I en Kart-berättelse där emot skulle det stått: Maud sa: Det blir nog bra me de.

Varför en massa ”sa”?
Jadu Lopp-Loella, du kanske har reagerat på att berättelserna innehåller mycket ”Kart sa”, ”Maud sa”, osv? Det finns en logisk förklaring: När en Kart-berättelse ska spelas in så måste Sadulisten veta vem som säger vad INNAN han läser repliken – för Sadulisten gör alla rösterna. Sadulisten brukar alltså läsa igenom en berättelse i realtid och då ska inte han behöva tänka efter vem som säger vad, det ska stå ”Kart sa” varje gång Kart säger någonting, osv. Det har visat sig att detta skrivsätt inte bara är bra och lämnar otroligt mycket åt fantasin, det är väldigt enkelt att skriva också. Använd sa-tekniken ni också.